Lokalt Han har 17-årshästsvans. Han har 17-årsfjun på hakan. Han är rymdintresserad, fiffig som få, pratsam och social och lagom glad. Tja lagom på alla sätt.
Men. Daniel Korpi-Kastinen har inte gått i vanlig skola en enda dag i hela sitt liv. Hemma samsas han i en liten etta med mamma och pappa. Och trivs.

Familjen Korpi-Kastinens lägenhet ligger på gaveln av radhuset i Kumlinge Enklinge. Den är så liten att vi har svårt att hitta den först. Här bor mamma Anne Korpi-Kastinen, som är sjukpensionär, pappa Lauri Kastinen, som arbetar vid fiskodling och så sist men inte minst Daniel Korpi-Kastinen, 17 år.
Det är han som öppnar dörren. Han är artig och snäll och berättar gärna om sin speciella uppväxt.

Det är trivsamt och trångt i hemmet. Två stora datorer – två hemmabyggen – dominerar köket. Den som arbetar vid datorn sitter inklämd mellan spisen och kylskåpet. Utskrivaren och kopiatorn finns under ytterkläderna i den lilla hallen.
I vardagsrummet finns en säng till mor och far, en soffgrupp och så i hörnan Daniels säng. Mamma visar katten som trivs i bastun.
Alla verkar tycka det är okej. Det går bra.
Men ja, familjen är på väg att flytta till något större. Småningom.
– Ja ja, vi har tänkt många gånger att vi behöver större utrymmen, säger Daniel, men någon flyttning har liksom inte blivit av bara.

Livsstilen vittnar om att familjen minst av allt är prylgalen. Materiella ting betyder föga. Däremot har speciellt mamma Anne en stark Gudstro.
– Jag är troende på mitt eget sätt, säger Daniel, som många andra.

Daniel har bott på Föglö, i Mariehamn och i Saltvik under sin uppväxt och har alltså haft tillgång till vanlig skola inom rimliga avstånd. Men i stället var det så att familjen valde hemundervisning.
– Jag har varit svårt sjuk i anorexi, berättar mamman Anne. Jag har många gånger blivit ordinerad att vara utåtriktad och skaffa mig hobbyer och träffa folk. Men det hjälpte mig inte. Jag ville vara hemma och ta tillvara på tiden med Daniel. Gud gav mig en andra chans att leva. Att undervisa min pojke gav en mening åt mitt liv.
Och Daniel har varit helt nöjd med arrangemanget.
– Den största fördelen är att man inte behöver sitta och vänta in de andra, säger han.

Useamman tarina,
klikkaa kuvaa